baralillasmalasussie

Skolan bestod av att vandra omkring sisådär 70 meter nedanför jordytan i smala tunnlar. Det var smått obehagligt. Stundvis greps jag av en släng klaustrofobi. Speciellt när mannen berättade att tolv kubikmeter sten hade rasat ner från ”taket” sex år innan. Sen slängde han in att ”det vore ju synd om det hände, för härifrån finns ingen flyktväg”. Ja, men tack. Hjälp till att lugna mina nerver, ja gör det bara! När jag väl kom därifrån helskinnad bestämde jag mig för att jag aldrig skulle vandra ner i sådana tunnlar igen och att jag behövde en kopp té.

Jag ringde Vendela som snabbt som blixten tog sig ner till staden. Blev en långfika på Café Nova och en fyr till Jöns (guldfisk). Ett stycke tid senare mötte jag upp Kristina i staden för ytterligare en fika. Väldigt trevligt må jag säga!

Kvällen avslutades i Idas hus med Lisa, Vendela och Ida. Trevligt, mycket trevligt! Nej, nu skall jag läsa lite ur min fantastiska tidning innan jag släcker systemet.

Vendela, Ida, Lisa och jag.